Sommaren står för dörren, och den som tittar ut över åkrar och ängar en vindstilla morgon eller kväll kan få se älvorna dansa. Åtminstone enligt gammal folktro. Det är nämligen bakgrunden till att vi kallar marknära dimslöjor för
älvdans. Man trodde att älvorna dansade för att locka till sig män, som riskerade att drabbas av sjukdomar och olycka både om de nobbade inviten och om de lät sig dras in i dansen. Och trodde man inte det kanske man åtminstone gillade metaforen. Älvdans skildrades i två kända svenska 1800-talsmålningar: Ängsälvor/Älvdansen av Nils Bommér, från 1850, och
Älvalek av August Malmström, från 1866. Båda hänger på Nationalmuseum i Stockholm. I litteraturen finns en ännu äldre källa: "Kvällens guldmoln fästet kransa./Älvorna på ängen dansa", skrev Erik Johan Stagnelius i dikten Näcken från 1820. Uttrycket finns också i norskan (alvedans), tillsammans med synonymen
huldredans. Älvdans är inte det enda ordet med anknytning till föreställningar om älvor. Läs vidare nedan om älvablåst, älvkvarnar, älvringar och älvkällor...
