|
| EN VÄN SOM LÄMNAR MEN |
| I samma skrft, "Afhandling om Svenska stafsättet", får vi också in den olägenheten att ord som vän och men inte får skilda stavningar, det vill säga de två betydelserna av vän (kompis respektive behaglig) och men (konjunktionen respektive substantivet varaktig skada). Rimligtvis borde det varit dubbelkonsonant i versionerna med kort vokal, alltså kompis = vänn, men af Leopold, som i det här fallet är mannen på bilden, hävdade att en dubbel konsonant i det fallet ”skulle blifva ledsam för ögat” och så fick det bli. Våra språkregler vilar som synes, i alla fall delvis, på godtyckliga grunder om tycke och smak. |
|
| HUFVUDSTADEN |
| När man vill vara lite käck kan man skriva att man minsann ska till hufvudstaden när man som utomsocknes ska åka till Stockholm, men vad är det egentligen som skulle vara så fint med en extra, onödig bokstav? Det går tillbaka på 1906 års stavningsreform som drevs igenom av den liberale ministern Fridtjuv Berg. Språket skulle förenklas och bland annat skulle v-ljud skrivas med just v, inte med h och f och andra påhäng (hvad, hvar, öfver). Som alla reformer möttes även denna av motstånd och mer konservativt sinnade fortsatte att skriva som de alltid hade gjort, så som hufvud till exempel. Det ska sägas att det i andra änden fanns radikaler som gick ännu längre än vad reformen påbjöd och började skriva jup och jälpa istället för djup och hjälpa, för varför inte ijenklien? |
|
|
|
|
|
