När det vankas sommarsemester gnuggar Dunder-Karlsson och Blom händerna. Då är det högsäsong för inbrottstjuvar och diverse andra bovar. Den här veckan berättar vi nämligen om två ord som trots ett fint och oskyldigt ursprung har kommit att beteckna brottslingar. I dag är det kanske mest i sagor och gamla böcker man pratar om bovar – därav referensen till skurkduon i Pippi Långstrump ovan. Ordet är också gammalt. Bove fanns i fornsvenskan och har stavats på många sätt genom åren: bof, bow, boeve, bofver, för att nämna några. Formen bofver ska enligt SAOB ha uppstått för att matcha ord med liknande betydelse, som skälmer, skalker och spjuver. Men det språkhistoriska ursprunget är överraskande beskedligt. Troligen, skriver SAOB och Svensk etymologisk ordbok, har bov uppstått genom ljudhärmande smeknamn från barn, alltså på samma sätt som exempelvis engelskans baby och svenska babbla. Men svenskan plockade upp ordet från lågtyskan, där bove också betydde "skurk", men tidigare hade varit synonymt med "gosse". Enligt Svensk ordbok kan det vara besläktat med tyska Bube (pojke). Gossen blev alltså bov. Men vi måste korrigera inledningen; vi talar visst om bovar idag. Sammansatta bovar – det vill säga sammansättningar med "bov" och något annat ord. Som klimatbov, energibov, miljöbov (men tidstjuv). Ja, av någon anledning är det just miljö- och energifrågor som är aktuella när "bov" används som efterled. Med några undantag. Den klassiska skurkrollen i pjäser har fått namnet teaterbov. Det är från teatern uttrycket boven i dramat kommer.
|
