Det är valborg och majbrasor – majkasar – tänds i kväll lite överallt i Sverige. Ett firande med både kyrkligt och hedniskt ursprung. På medeltiden spreds den så kallade valborgskulten till Sverige och man började fira minnet av det katolska helgonet Sankta Valpurgis (Heliga Valborg). Men firandet har också varit knutet till sommarhalvårets inträde och betessläppet, då man tänkte att elden skulle
hålla rovdjuren borta. En annan vanlig förklaring är att man ville skrämma bort häxor och oknytt. Men kasar, alltså bål av ris, grenar eller ved, har också använts för att varna för andra fientliga makter – militära sådana. Då kallades de
vårdkasar. Dessa kasar kunde bilda en lång kedja och snabbt sprida ett varningsmeddelande över stora avstånd, förutsatt att det fanns en kasvakt (alltså att kasarna var bemannade). Senast vårdkasar kom till användning i försvaret av Sverige ska ha varit – enligt en uppgift som vi dock inte kunnat bekräfta! – under Krimkriget 1854, då vakten på Vinga ska ha siktat en engelsk-fransk flotta och slagit larm. Enligt samma källa tog det ett dygn för vårdkasekedjan att nå Stockholm, men det gjorde inget, för flottan hade varit på väg till Östersjön för att angripa ryssarna. Att vårdkasar använts länge i Norden råder det hursomhelst ingen tvekan om. De beskrevs redan i islänningasagorna. I Norge har arkeologer funnit bevis för att vårdkasar använts
under 900 år. Ordet vårdkase är en sammansättning av
varde, som kommer från fornsvenskans
vardher (vård; vakt), och
kase (kvisthög/kvistbål). Varbergs fästning döptes efter
wardberget den byggdes på, det vill säga ett vaktberg, där det fanns en bemannad vårdkase. Vårdkasarnas historiska betydelse märks också på att de förekommer i flera kommunvapen, bland annat Huddinge kommuns (se bilden nedan).
