Poliser, konstaplar och fjärdingsmän

12 juni 2024

Det språkliga nyhetsbrevet från den digitala ordboken

När vi har skrivit om poliser här i nyhetsbrevet tidigare har det handlat om språkpoliser, men nu ska vi ägna oss åt lagens väktare. Det är idag svårt att tänka sig ett alternativ till namnet Polisen, även om det finns synonymer som ordningsmakten, lagens långa arm, osv. Faktum är att ordet polis bara har använts i Sverige sedan slutet av 1700-talet, och ännu senare i modern stavning. År 1776 inrättade Gustav III efter fransk förebild Kungliga Poliskammaren ("Police Kammaren"), ett embryo till dagens polismyndighet. Ordet lånades närmast in från franskan av den frankofile kungen, men ursprunget är det grekiska ordet för stadsstat.

På medeltiden var det andra ord som gällde, och lagens väktare hade förstås andra funktioner än moderna poliser. Magnus Erikssons landslag från 1300-talet är en slags första polislagstiftning. Upprätthållandet av lag och ordning i städerna kallades ”vård och vaka”, och stadsborna som ansvarade för den så kallade burvården skötte också brandvakten. Ett gammalt ord för den här typen av stadsväktare är bysvenner. På 1600-talet bildades ett "politikollegium" i Stockholm, där det arbetade gevaldiger och uppsyningsmän. På landet fanns länsmän och deras assistenter fjärdingsmännen. Det dröjde till polisreformen 1850 innan Sverige, åtminstone i städerna, fick en riktig poliskår.

Källor: SAOB, Nordisk familjebok, Blåljus.nu, Polismuseet, Wikipedia

FRÅN KORV TILL AINA

Poliser har haft smeknamn och öknamn i alla tider. Exempelvis kallades stadsvakten i Stockholm korvar. Vi har undvikit de grövsta och listar här några som är allmänbildning.

Aina. Av turkiska aynasız, ”utan spegel”. Blev populärt i svensk förortsslang på 1990-talet och är nu så känt att Polisen försökt använda ordet i PR-syfte. Som när Umeåpolisen uppmärksammade Ainas namnsdag eller när man ställde en Aina-bil i Kungsträdgården.

Ett seglivat och vanligt öknamn är snut, av ordet för näsa, snok, från början av 1900-talet. Det är ungefär jämngammalt med snuthäck, som också kunde syfta på en polisstation.

Byling, från 1850, är av oklart ursprung. Kanske bildades det av bygel.

Plit har främst syftat på fångvaktare men när det användes i skrift första gången, 1914, syftade det på poliser. Det var även namnet på en huggvärja.

"Bäng" (beng) betyder korkad, så det ligger nära till hands att tro att någon som var arg på polisen kom på öknamnet bängen. Bängbula är ett liknande öknamn för någon som sitter i fängelse.

SPRÅKPOLISEN TILLBAKA

Språkpolisen återvänder med följande uppmaning: sluta skriva/säga att folk blir arresterade. I Sverige blir man gripen och sedan, om man ligger riktigt illa till, blir man anhållen. "Arresterad" kan användas om det är i Storbritannien eller USA det skett.

I gamla deckare och tv-serier pratas det ofta om konstaplar. Konstapel var från och med 1850 titeln på en polisman av lägsta rang. Numera är motsvarande rang polisassistent. Att säga "en konstapel" låter som hämtat ur Pippi Långstrump; det heter en polis.

Fast heter det förresten polisman? Ordet bildades vid en tid då det inte fanns några kvinnor i poliskåren. Idag kan polismannen vara en poliskvinna. Självklart går det att vara specifik och kalla manliga poliser för polismän och kvinnliga för poliskvinnor om man är säker på sin sak. Hur som helst rekommenderar Språkrådet könsneutrala yrkestitlar: alltså kort och gott en polis.

Tillsammans med våra vänner på Tankesport har vi ett erbjudande till dig som vill hålla hjärnan och språket i trim med korsord. Det finns tidningar i alla svårighetsgrader. Tre nummer för 99 kr. Beställer gör du här.

EN GRIPANDE HISTORIA

Vissa ord har en betydelse i allmänspråket och en annan betydelse i fackspråk. Om någon förs bort av polisen tänker man förstås att polisen har gripit personen. Gripa betyder trots allt ”ta fast” i vardaglig bemärkelse. Men för polisen är ett gripande en juridisk term för att frihetsberöva någon som är misstänkt för brott. Den som fördes bort kan faktiskt ha blivit ”omhändertagen”, vilket på juridisk prosa innebär att tillfälligt frihetsberövas för att man till exempel utgör en fara för sig själv eller allmänheten. Men det är nog inte detta folk i allmänhet avser med att bli omhändertagna.

POLISEN MED STORT P

I svenskan är normen att namnet på centrala, unika myndigheter skrivs med stor bokstav, som ett egennamn. Alltså Polisen. En polis jobbar på Polisen. Men om ordet används mer som en benämning på samhällsfunktionen än som ett namn på myndigheten kan det skrivas med liten bokstav: ”Vi väntade tills polisen hade kommit.” Det är ju inte hela myndigheten som rycker ut. Ibland är det svårt att avgöra vad som är rätt, men om det är någon tröst är det bara en rekommendation och ingen lag.

Källor: Språkrådet, TT-språket, polisen.se

Gillar du vårt nyhetsbrev?

Prenumerera och få kommande utskick direkt i inkorgen – precis som över 70 000 andra läsare.