Rallare, tågstationer och konduktörer

4 april 2024

Det språkliga nyhetsbrevet från den digitala ordboken

Rallarna har försvunnit ur samtiden men har lämnat ett bestående avtryck i språket liksom i landskapet. Visserligen finns det fortfarande arbetare som lägger järnväg och drar elledningar över spåren; men de kallas saker som eltekniker och bantekniker. Ordet rallare är belagt från 1879 och kan ha bildats till rallväg, ett gammalt ord för järnväg som var ett översättningslån av engelskans railway. Här kan också finnas ett samband med det dialektala ordet ralla (rulla, ragla). De flesta rallare arbetade med järnvägsbyggen, men benämningen inkluderade även andra anläggningsarbetare. Det var ofta fattiga lantarbetare som gick på rallen, som det hette. Tiotusentals människor kuskade omkring i landet och byggde järnväg fram till 1930-talet. Det var ett hårt liv. Innan arbetstiderna reglerades kunde arbetet pågå från fem på morgonen till åtta på kvällen. Ibland gick det vilt till, vilket framgår av uttryck som rallarslagsmål (vilt slagsmål) och rallarsving (svepande slag). Men vi har också fått det lite finare ordet rallarros för den mjölkört som växte på banvallarna, och den svenska vistraditionen har inspirerats av rallarvisorna, som sjöngs av eller handlade om rallarna.

Foto: Rallare, 1911, Västergötlands museum

IDIOMATISKT SOM TÅGET

Järnvägen gjorde sitt ”intåg” – förlåt för vitsen – i Sverige på 1850-talet och de idiomatiska uttrycken följde som ett brev på posten. När något går bra eller gör succé kan man säga att den/det går som tåget eller som på räls. De här uttrycken myntades förmodligen innan tågtrafiken började lida av ständiga förseningar. Om någon är korkad (eller alltför enkelspårig) kan man säga att hen är dummare än tåget. Självfallet besitter tåg ingen kognitiv förmåga, men uttrycket syftar antagligen på att tåg bara följer ett spår. Tåg får också symbolisera möjligheter/tillfällen: försitter man en chans kan man säga att man missade tåget; vill man utnyttja en möjlighet/chans kan man säga att man vill finnas med på tåget eller hoppa på tåget; och som tröst, om man missar möjligheten, kan man tänka att det går fler tåg – det kommer nya möjligheter. Eller så kan man bli så irriterad att man ångar/stånkar som ett lokomotiv, fast det uttrycket var vanligare på ånglokens tid.

SPRÅKPOLISEN PÅ RÄLS

Ibland säger/skriver folk "tågräls" för att beskriva järnvägsspår. Ordet finns visserligen i SAOL sedan 2015, men syftar enligt samma källa egentligen inte på hela spåret, utan på en av skenorna i spåret. Ett vanligt fel är att säga "ett räls"; räls är ett en-ord, det vill säga utrum, och det heter alltså en räls, rälsen och flera rälsar. För att göra det hela mer invecklat kan en räls antingen syfta på hela spårparet eller på en individuell skena. Då tycker Språkpolisen att även tågräls kan användas på det sättet, men bered er på att bli rättade om ni kallar järnvägsspår tågräls!

Tillsammans med våra vänner på Tankesport har vi ett erbjudande till dig som vill hålla hjärnan och språket i trim med korsord. Det finns tidningar i alla svårighetsgrader. Tre nummer för 99 kr. Beställer gör du här.

GAMLA JÄRNVÄGSYRKEN

Järnvägens utveckling sedan 1800-talet har lett till att vissa yrken försvunnit och andra tillkommit. Några av dessa yrken stöter man numera bara på i äldre böcker eller i församlingsböcker när man släktforskar. Här är några av dem:

Banmästare. Inspekterade banan och såg till att den var i ordning. Till sin hjälp hade han banvakter som rapporterade eventuella fel och reparationsbehov till honom samt utförde en del underhåll. Dessutom signalerade de till lokföraren.

Bromsare. På ånglokens tid hade lokföraren hjälp av en bromsare som på hans signal fick dra i bromsen.

Eldare. Ansvarade för att fylla på kol, sköta ångpannan, rengöring, smörjning osv.

Konduktör. Numera används yrkestiteln tågvärd i Sverige (Norge håller fortfarande fast vid konduktør). Konduktören var inte bara biljettkontrollant utan ansvarade t.ex. för att tända tågets lyktor, se till att vagnarna var sammankopplade och adresserade, samt att godsdörrarna var stängda.

Stationsinspektor (stins). Järnvägsstationens chef. Ansvarade för allt på stationen, inklusive trafiksignalerna, stationsuret och att trafikdirektörens instruktioner följdes.

Stationskarl. En allt-i-allo som ansvarade för att ropa ut stationens namn när dörrarna öppnades, skötte växlingsarbetet, hämtade och lämnade bagage åt passagerare och lastade gods.

Stationsskrivare. En administrativ tjänst. Skrivarna behövde var mycket kompetenta, bland annat skulle de behärska tyska, engelska, telegrafering, stenografi, bokföring och redovisning och ha praktiska kunskaper om järnvägen och tågen.

(Källa: Järnvägsmuseet)

TÅGSTATIONSBRÅKET

För äldre personer kan det låta fel när någon säger tågstation. Förr var det nämligen vanligare med järnvägsstation. Men det ena är inte (längre) mer rätt än det andra. Järnvägsstation var först (1850), men även om tågstation fortfarande markeras som vardagligt i Svensk Ordbok och infördes i Svenska Akademiens Ordlista först år 2006 (tillsammans med tåglinje och tågvagn) är ordet belagt redan 1886. Trots detta finns det en uppfattning om att tågstation är ett lån från engelskans train station och att järnvägsstation skulle vara mer svenskt. Mot detta talar flera saker. Till exempel att översättningslånet rallväg (av railway) förekom på 1800-talet. Det går inte att utesluta att det engelska ordet ledde till att tågstation blev vanligare på 1970-talet och framåt, däremot går det att utesluta att järnvägsstation är mer svenskt: det är nämligen bildat av tyskans Eisenbahn. Även franskan och spanskan följer samma modell: chemin de fer respektive ferrocarril ("väg av järn"). Mest poetiska var dock de nordamerikanska ursprungsinvånarna som kallade tåg "järnhästen", the iron horse.

Gillar du vårt nyhetsbrev?

Prenumerera och få kommande utskick direkt i inkorgen – precis som över 70 000 andra läsare.