Oväsen, oknytt, oreda, osant… Idag skriver vi om det motsträviga o:et, som befinner sig i ständig opposition i svenskan. Precis som tyskans och engelskans prefix un- (Unheimlich, unfriendly) och norskans och danskans u- (umulig) fungerar vårt o-prefix som en negation. Vissa ord förvandlas till sin motsats. Sant blir osant. Men o-prefixet är inte bara negerande, det är också negativt. Det vill säga, det uttrycker inte bara en motsats utan något dåligt. Ibland något otäckt. I vissa fall har motsatsordet (alltså det positiva) försvunnit, och kvar har vi bara o-ordet. Otäck var en gång motsatsen till "täck" som i fornsvenskan betydde "angenäm" (eller "behag", som substantiv). Ett annat exempel är oknytt, som är små övernaturliga väsen. På 1700-talet syftade knytt på något prydligt, vackert, men det ordet finns inte kvar. Även om o-prefixet har varit med länge har det inga planer på att gå i pension. Det används fortfarande för att skapa nya ord. För inte länge sedan var det ungdomsspråk att säga att något är värt – "det är så värt!". Sedan dök motsatsen upp: "det är ovärt!" Också i ortensvenskan lever o-prefixet. Man kan vara obror (taskig) eller göra något obror (taskigt).
|
