På lördag är det 1 mars. Det låter aningen optimistiskt att våren skulle komma då, men i den gammalnordiska kalendern kallades mars faktiskt vårmånaden – och enligt vissa källor kallades den ugglemånaden. Uggla är ett intressant gammalt svenskt ord. Fornsvenskt, rentav. Enligt Svenska Akademiens ordböcker är ursprunget ett ljudhärmande ord:
ule eller
ula. Det krävs en hel del fantasi för att få ugglans
hoande till ”ule”, men vem vet. Ordet fanns i andra fornnordiska språk och i fornengelskan, där det senare blev ”owl”. Likheterna mellan
ula och
yla, samt engelskans
owl och
howl, "yla", är uppenbara. Den historiska ordboken SAOB ger stöd till teorin att de har samma ursprung. ”Möjligen av samma stam som ULA”, står det där om
yla. Möjligen ylade eller ulade alltså både ugglor och vargar förr i tiden. Ugglan började faktiskt ”hoa” först mot slutet av 1800-talet, då verbet
hoa bildades av det ljudhärmande
ho-ho (enligt Svensk ordbok). Intressant nog har ugglans läte också associerats med döden. Det ljudhärmande
klävitt kopplades till att
klä i vitt, det vill säga en liksvepning (enligt
Institutet för språk och folkminnen).