Fornsvenskan: när du räckte gott
I fornsvenskan (ca 1225–1526) var systemet enkelt. Du (þu) sa man till en person. I sa man till flera. Inga krusiduller. Som språkforskaren Esaias Tegnér formulerade det i en uppsats 1922: "Med ett du vände man sig då till sin Gud och sin kung, till sin vän och sin ovän, till sin träl och sin hund." Artighet sköttes inte via pronomen utan genom titlar och rangordning – men i det tidiga bondesamhället var även titlarna betydligt färre.
Från I till ni – ett "etymologiskt missfoster"
Under senmedeltid och 1600-tal börjar pluralformen I användas som artig singularis, efter europeiskt mönster. Barn säger I till föräldrar, undersåtar I till kungligheter. Men ur fraser som "hörden I" och "saden I" smälter verbändelsen -n samman med pronomenet – och ni föds. Språkforskaren Erik Wellander beskrev det som "resultatet av en missuppfattning" i sin understreckare i Svenska Dagbladet 1952. Esaias Tegnér kallade det rent ut "ett etymologiskt missfoster" i sin uppsats från 1922.
Det hindrade inte ordet från att sprida sig. Men det fick aldrig den neutrala artighetston som franskans vous eller tyskans Sie uppnådde – och det berodde på vad som hände sedan.
Titelsjukan: "Professor Andersson sa att professor Andersson…"
Under 1800-talet exploderade det svenska titelsystemet. En konversation kunde låta så här, som Wellander exemplifierade i sin understreckare från 1952: "Professor Andersson sa att professor Andersson skulle komma så snart professor Andersson kunde."
Att säga ni till en betitlad person kunde uppfattas som en förolämpning – man förväntades använda titeln. Och ni utan titel? Det blev ofta överhetens ord nedåt: officerare niade meniga, tjänstemän niade allmänheten. Inom arbetarrörelsen frodades ilskna repliker som "Vet hut, och nia mig inte!"
Resultatet blev vad en norsk språkvetare enligt Populär Historia kallade "de snodigste krumspring": svenskarna lärde sig att undvika alla pronomen. Enligt Populär Historia myntades omskrivningar som lever kvar än idag:
- "Får det lov att vara mera kaffe?"
- "Glömdes icke ett paraply?"
- "Skall det bli resa om söndag?"
Vill du utforska fler ord och synonymer kopplade till artighet och tilltal?
Ni-föreningar och misslyckade reformer
På 1850-talet bildades ni-föreningar i städer som Uppsala, Malmö och Gävle, enligt Språktidningen. Deras mål var att göra ni till ett neutralt tilltalsord för alla, så att svenskar skulle slippa det krångliga titulerandet. Medlemmar bar knappar på kappan och satte klistermärken på dörren för att visa att de ville nias. År 1858 gick kronprins Carl och kronprinsessan Louise ut med ett upprop om att även de gärna fick nias.
Erik Wellander kämpade envetet för en ni-reform ända in på 1970-talet. Han fick stöd av Svenska Akademien 1935, enligt Språktidningen. Men folket ville inte. Ni var helt enkelt för laddat.
Du-reformen: inte över en natt
Den 3 juli 1967 höll Bror Rexed, ny generaldirektör för Medicinalstyrelsen, ett tal till personalen. Budskapet var enkelt: "Kalla mig Bror." Händelsen har ofta fått symbolisera den svenska du-reformen. Men egentligen började förändringen långt tidigare – och drevs av betydligt större samhällsförändringar än en enda chefs beslut.
Redan under 1930-, 40- och 50-talen började du dyka upp i reklam, radio och idrott. Radiosportens Sven Jerring duade landslagsspelare, och i reklamfilmer talade företag direkt till kunderna med du. Samtidigt blev det gamla titelsystemet allt svårare att upprätthålla.
Sverige höll på att förändras. Urbaniseringen gjorde att människor ständigt mötte okända personer på arbetsplatser, universitet och myndigheter. I de nya miljöerna fungerade inte längre ett system där man först behövde veta om någon var direktör, ingenjör, fru doktor eller herr professor innan man kunde tilltala personen.
Språkvetaren Lars Melin har beskrivit det så här: "I alla dessa nya, oftast tillfälliga och korta, möten mellan människor fungerade inte de gamla och superkrångliga tilltalsvanorna." Det enklaste blev helt enkelt att säga du till alla.
Förändringen gick sedan förvånansvärt snabbt. SIFO:s undersökningar visar att bara 21 procent av männen 1957 sa du till en "bättre situerad" man. År 1974 hade andelen stigit till 68 procent. På mindre än två decennier hade ett tilltal som tidigare kunde uppfattas som närgånget blivit norm i nästan hela samhället.
Bror Rexeds tal skapade alltså inte du-reformen – men det blev den symboliska signalen om att det gamla systemet nu var på väg att ge upp.
Idag: du som regel, ni som frågetecken
I tyskan lever Sie starkt. I franskan är vous standard till främlingar. Svenskan brukar däremot beskrivas som ett post-TV-språk, alltså ett språk där den traditionella skillnaden mellan informellt och formellt tilltal i stort sett har försvunnit.
Du är idag det omarkerade tilltalet i modern svenska, med några få undantag: I officiella sammanhang tilltalas kungafamiljen fortfarande i tredje person ("Vad anser kronprinsessan?"), och i riksdagen heter det "herr talman" eller "fru talman".
Ironiskt nog försöker många unga svenskar i dag använda ni för att vara extra artiga – medan många äldre fortfarande hör ett ord som en gång användes uppifrån och ned i samhällshierarkin. Det innebär att ni fortfarande lever – i servicesituationer, i översättningar och alltså ibland hos unga som vill signalera artighet. Enligt en Novus-undersökning refererad i Språktidningen föredrar 82 procent av svenskar över 65 att bli duade. Bland 18–34-åringar är 23 procent positiva till att bli niade – de saknar det historiska bagaget.
Samma pronomen väcker alltså helt olika känslor beroende på vilken språkhistoria man bär med sig.
