1. Roskis – där skräpet hamnar
Vi börjar i köket. Du har skalat potatis, tömt kaffefiltret och ska slänga skräpet. I Sverige öppnar du förmodligen skåpet och kastar det i soppåsen eller sophinken. I Finland kan du i stället lägga det i roskisen.
En roskis är helt enkelt en papperskorg, sophink eller annan behållare för skräp. Ordet kommer från finskans roska, som betyder skräp, och har fått en svensk ändelse.
Det är ett exempel på hur språk som lever sida vid sida påverkar varandra. Finska och svenska har använts parallellt i Finland under århundraden, och det vore nästan märkligare om de inte hade lånat ord av varandra.
Roskis är dessutom ett praktiskt ord. Det fungerar lika bra om papperskorgen under skrivbordet som om sopbehållaren ute på gården, även om användningen kan variera.
2. Ämbar – en hink med historia
Om någon ber dig hämta ett ämbar är det bäst att leta efter en hink. Ordet är nämligen inte något finländskt påhitt, utan ett gammalt svenskt ord som har levt kvar i finlandssvenskan.
I Sverige säger de flesta numera hink, men ämbar förekommer fortfarande i äldre texter och i vissa dialekter. Ordet är besläktat med tyskans Eimer, som också betyder hink.
Det är lätt att tro att finlandssvenska ord som låter ovanliga måste ha kommit från finskan, men ämbar visar att det inte alltid stämmer. Ibland handlar skillnaden snarare om att ett ord har försvunnit ur det vanliga språkbruket i Sverige, medan det fortsatt att användas på andra sidan Östersjön.
Och den som tycker att ämbar låter högtidligare än hink kan fundera på om det beror på ordet självt eller bara på att vi inte längre är vana vid att höra det.
3. Semla – en smörgås eller en gräddbulle?
Här finns kanske den största risken för missförstånd. Om en finlandssvensk ber om en semla är det inte alls säkert att personen är sugen på mandelmassa och vispgrädde. I Finland är en semla nämligen ett litet matbröd, ungefär det som i Sverige brukar kallas fralla eller småfranska.
Den söta bulle som svenskar äter på fettisdagen heter i stället fastlagsbulle i Finland.
Det märkliga är att båda betydelserna har samma ursprung. Ordet går tillbaka på äldre svenskans sembla eller sämbla, som hade anknytning till fint vetemjöl och vetebröd. I Sverige har betydelsen så småningom snävats in till den särskilda gräddfyllda bullen, medan den bredare brödbetydelsen lever kvar i Finland, något som också uppmärksammats av Sveriges Radio.
Den som beställer en semla i Helsingfors och förväntar sig ett bakverk med mandelmassa kan alltså bli överraskad, men behöver åtminstone inte gå hungrig därifrån.
4. Råddig – när det har blivit lite väl stökigt
Är det råddigt på skrivbordet? Då ligger kanske papper, kaffekoppar och laddsladdar huller om buller. Ordet betyder ungefär rörig, stökig eller virrig och kan användas både om en plats och om en person.
Till adjektivet hör verbet rådda, som betyder att stöka till, blanda ihop eller krångla till något. Man kan exempelvis rådda till ett schema eller rådda bort sig i en förklaring.
Det fina med ordet är att det inte bara beskriver oordning, utan också själva förvirringen som kan uppstå när någon försöker reda ut den. Den som har försökt organisera en släktmiddag med femton viljor och tre olika ankomsttider vet precis vad som menas.
Råddig hör till de finlandismer som är ganska lätta att börja använda även för den som är uppvuxen i Sverige. Fler exempel på finlandssvenska ord finns hos Institutet för språk och folkminnen.
5. Örfil – något gott till kaffet
I Sverige är en örfil något man helst vill slippa. I Finland kan det däremot vara precis vad man är sugen på till eftermiddagskaffet.
En örfil är nämligen en kanelbulle, ofta av den tillplattade, veckade sort som är vanlig i Finland. Och bakom namnet finns en ganska underhållande språkhistoria.
Det finska ordet för örfil är korvapuusti, bildat av korva, öra, och puusti, ett slag. När ordet började användas om kanelbullar var det sannolikt bullens form som gav upphov till liknelsen med ett öra. Finlandssvenskan tog sedan över den bildliga betydelsen och översatte den till örfil. Svenska Yle har också uppmärksammat historien bakom bullens namn.
På så sätt har ett ord för en smäll blivit namnet på ett bakverk. Den som ber om en örfil på ett finländskt kafé behöver alltså inte vara rädd för att få vad ordet betyder i Sverige.
6. Kiva – när något är riktigt trevligt
Har du haft en kiva dag? Då har den varit trevlig, rolig eller helt enkelt bra.
Kiva är ett direkt lån från finskan och används som ett vardagligt positivt omdöme. Man kan ha en kiva kväll, träffa en kiva människa eller tycka att en idé låter kiva.
Det är ett av de ord som visar hur smidigt ett lånord kan smälta in i ett annat språk. Kiva fungerar som vilket svenskt adjektiv som helst i vardagliga meningar, trots att det har finskt ursprung.
För en svensk som hör ordet för första gången är betydelsen inte särskilt lätt att gissa. Men när man väl har lärt sig det är det ett ganska användbart litet ord, särskilt när trevligt känns en aning stelt och kul inte riktigt passar.
7. Talko – när alla hjälps åt
Föreställ dig att grannarna samlas en lördag för att måla föreningshuset, röja på gården eller bygga en brygga. Ingen får betalt, men när arbetet är klart väntar kanske kaffe, korv och något annat gott.
I Finland kallas ett sådant gemensamt arbete för talko.
Ordet kommer från finskans talkoot och beskriver en gammal tradition där människor hjälps åt med uppgifter som är för stora eller tidskrävande för en enda person. Förr kunde det handla om höbärgning eller takläggning, medan dagens talko lika gärna kan gälla en gemensam vårstädning.
Svenskan i Sverige har förstås ord som grannhjälp, arbetsgille och gemensamt arbete, men inget av dem fångar riktigt samma kombination av frivillig arbetsinsats och social samvaro.
Det är kanske därför talko har blivit ett så etablerat ord i finlandssvenskan. Det betecknar inte bara ett arbete, utan också ett sätt att göra det tillsammans. Språkrådets frågelåda tar också upp ordets betydelse.
Samma språk, olika ord
De här sju orden brukar kallas finlandismer, alltså ord eller uttryck som är typiska för svenskan i Finland eller används där på ett annat sätt än i Sverige.
Men de har inte alls samma bakgrund. Kiva och talko är lån från finskan, medan ämbar är ett gammalt svenskt ord som har hållit sig kvar. Semla har fått olika betydelser på var sin sida om Östersjön, och örfil har gjort en märklig resa från ett slag mot kinden till ett bakverk.
Finlandssvenskan är heller inte ett enda enhetligt språkbruk. Precis som i Sverige finns regionala dialekter, lokala uttryck och skillnader mellan generationer. Alla finlandssvenskar använder inte nödvändigtvis samma ord.
Det är just därför ordförrådet är så intressant. Två människor kan tala svenska med varandra och ändå behöva stanna upp inför något så vardagligt som en hink, en soppåse eller en bulle.
Och nästa gång en finlandssvensk föreslår att ni ska ta en semla och en örfil till kaffet vet du åtminstone att det inte behöver sluta med vare sig mandelmassa eller slagsmål.
