Synonymer till van

• 1. (vanligen i pluralis) fornnordisk gud av en annan grupp än asarna || -en;
     -er
• 2. erfaren, kunnig: en van målare;
     van vid väl bekant med || -t;
     mera, mest v.
• 3. (engelska) stor täckt transportbil || -en;
     pl. -ar äv. -s

Hur uttalas van?

3. [vän]

subst.

1. Han kör omkring i en bensinslukande van.

1. 1. van-, prefix med upphävande eller förringande betydelse av samma slag som nyhögtyska miss-, un-, ver-, fornsvenska van- = fornisländska o. fornnorska, danska = fornsaxiska wän-, fornhögtyska wan(a)- (nyhögtyska wahnsinn), anglosaxiska wän- (i t. ex. anglosaxiska *wantogen ;>. engelska wanton, uppsluppen, övermodig, motsvarande nyhögtyska ungezogen); av fornisländska o. fornnorska adjektiv vanr, saknande = gotiska wans och så vidare, vartill bland annat fornsvenska, fornisländska o. fornnorska vänta, fattas = danska vante, ävensom fornisländska o. fornnorska vana, minska = anglosaxiska wanian, minska, avtaga (engelska wane) osv.; besläktat med latin vänus, tom, sanskrit una- (jämför under vak slutet), forngrekiska evnis, sak- nande, med flera — Vanfrajd, fornsvenska vanfrcegdh = fornisländska o. fornnorska vanfrcégÖ; se fr ej d. — Vanför = fornsvenska = vanférr, danska vanf0r; se för, adjektiv — Vansinnig, fornsvenska van-sinnogher detsamma = äldre danska vansindig (i nydanska i stället afsindig), från medellågtyska wansin-nich = nyhögtyska wahnsinnig (först på 1400-t. o. anslutet till substantiv wahn, ogrundad mening, villa = van). — Vantro, vidskepelse, fornsvenska vantro, vantro, otro = fornisländska o. fornnorska vantru, otro, äldre danska vantro, vantro, misstro, i nydanska: otro ('vantro' heter i nydanska övertro) = medellågtyska wantruwe, misstanke, misstro. Jämför övertro. — Vanvett, i nysvenska blott 'galenskap', men i äldre nysvenska 'oförstånd och dylikt' (jämför ännu hos Sahlstedt 1773 de avvikande övers, av wansinnig o. wanwettig), fornsvenska vanvit, oförstånd = fornisländska o. fornnorska detsamma Den nuvarande betydelse, liksom hos danska vanvid, möjligen från nyhögtyska wahnwilz; i alla händelser föreligger här en eufemistisk betyd.-förskjutning; jämför t. ex. enfaldig o. under salig (engelska silly). 'Vanvett, vansinne' betecknades i fornsvenska i regel med ovit (se o vell) o. gwlniska (till galen). — Van- brukas förr mer än nu, jämför t. ex. äldre nysvenska vanbruk, missbruk, vanbörd, missfoster med mera, vanhopp, misströstan, vankredit, misskredit, Gustaf II Adolf, vanmod, klenmodighet, vanmått, undermål, vansigt, synvilla, vansnäll, okunnig, vantröst, misströstan, vanätska, kärlekslöst behandla. — I åtminstone vanartig, -mäktig förr (åtminstone stundom) med huvudtonen på andra stav. (jämför Arvidi 1651).
2. 2. van, mytol., vanligen i plural vaner, fornnordiska gudomligheter av annat ursprung än asarna, från fornisländska o. fornnorska vanir plural, av mycket omstritt ursprung, bland annat fört till fornsaxiska wanum, klar, glänsande (jämför Vänern), o. till engelska wan, mörk (i det senare fallet om vanerna som jord- eller fruktbarhetsgudomligheter); se senast Brate Vanerna (1914). — Härtill Vanadis, om gudinnan Freyja såsom tillhörande vanernas ätt; från fornisländska o. fornnorska Vanadis (jämför Distingen).
3. 3. van, fornsvenska: van, vanlig = fornisländska o. fornnorska vanr, forndanska van (danska numera vant, egentligen particip till vænne = vänja); i avljudsförh. till fornhögtyska giwon (nyhögtyska gewohnt, med sekundärt t), anglosaxiska gewun, fornsaxiska (med svag form) giwuno; till urindoeuropeiska roten u̯en i sanskrit vánati, bland annat: tycker om, åtrår ~ fornsvenska, fornisländska o. fornnorska una, vara tillfreds osv.; se närmare våning, vän l, 2, vänta, under 1 o. önska. Urgermanska *wana-, *wuna- alltså: som man finner behag i > förtrolig > van. Möjligen besläktat med fornisländska o. fornnorska vin, betesmark, och så vidare, se Valbo o. Väne. — Härtill äldre nysvenska adjektiv vanse, bildat som ledse(n), vilse osv.