Historik för välk
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- välk, svenska dialekt, duktig, god, ofta i kompar. o. superl., jämför t. ex. L. Petri: welkare, Serenius, Lind: wälkare = norska velk, tämligen stor, i svenska dialekt även välk(j)en detsamma, välkog detsamma, stor, fyllig; med den ursprungligare växelformen norska vilk, kraftig, frisk, duktig (i kroppsligt häns.), o. norska, svenska dialekt vilkare, vilkast, bättre, bäst; till stammen i vilja (jämför svenska dialekt villare, -ast, bättre, bäst, norska vildre, vilst detsamma, till fornsvenska vilder, god, varom under väld); med k sannolikt närmast från en verbal k-avledn. (jämför svenska dialekt vilka, uppmuntra, norska vilkast, bliva friskare, som dock kan vara sekundärt i förhållande till vilk). Jämför om vokalväxlingen Hesselman i o. y s. 213 f., 216.
